Det kom en dag en flicka till vår expedition
hon hade en så svår och så besvärlig situation
hon hade sorgsna ögon och mörkt och vackert hår
och hennes namn var Marianne och hon var sexton år.

Hon trivdes ej där hemma, nej där var bara gräl
och flickans mamma struntade i hennes ve och väl
men nu var mamman bortrest och flickan ensam kvar
och mat som fanns i kylen räckte bara några dar.

Det var vårt första samtal men hon kom snart igen
för Marianne hon hade många olika problem
och hon var mest på driven i mångahanda gäng
och det var inte ofta som hon sov i egen säng.

Och Marianne berättade vad hon hade drömt
det var om sånt som hon förträngt och därför nästan glömt
hur hennes pappa slog henne med en stadig påk
hon mindes alla hårda ord och bitterhet och bråk.

Vi hade många samtal om jobb och lägenhet
om vikten av att ha en arbetslivserfarenhet
och att hon måste söka en doktor inom kort
hon var gravid men inte särskilt hågad för abort.

Och Marianne hon fick ett beredskapsjobb en dag
och aldrig har jag sett den flickan så oändligt glad
och kronan sen på verket: En egen lägenhet
för Marianne sa: Jag är inte rädd för ensamhet.

Hur gick det sen? Det säger jag er en annan gång
för det är ej det viktigaste med just denna sång
för den vill bara visa att det som aldrig skrivs
det är det allra bästa som i vårat jobb bedrivs.