Mitt i sommarsolen
frös jag plötsligt till is
och mina svidande ögon
skymdes av ett dis.

Tio år har nu förflutit
men aldrig nånsin jag glömt
ett hugg sitter kvar i bröstet
och är fortfarande ömt.

Jag tänkte: Det är inte sant
Nej, det får inte ha hänt
och jag lyssnade på radion
denna dag oavvänt.

Sextionio människor
de flesta som ju var helt unga
skulle nu aldrig någonsin mer
Internationalen sjunga.

Till Utöya hade de rest
för att de ville något mer
än bara se till sig själva
ge en bättre värld till fler.

Mejades ner av en fascist
med förvriden ideologi
som trodde att han var en hjälte
att världen nu skulle bli fri.

Men friheten var det som kvävdes
av denna terrorattack
fast några rasister i lönndom
väste sitt hemska ”tack”.

Ett mörker var det vi ärvde
som nu sipprar ut här och var.
Låt aldrig mörkret ta över!
Är Utöyas blodiga svar.