Vi kan känna kärlek till människor och saker och vi kan känna kärlek till känslor.
Vi kan vara förälskade i förälskelsen men vad är det egentligen vi känner om det vi benämner kärlek?
Är det en känsla som kommer från vårt inre eller tillförs den utifrån från objektet som väcker själva känslan?
Är förmågan att uppleva kärlek och att ge andra kärlek medfödd, lär vi oss den genom vår uppfostran, sitter förmågan till kärlek i hjärtat, i magen eller i hjärnans epicentrum?

Att alla föräldrar älskar sina barn då?
Är det sant?
Är det en naturlag eller finns det undantag?
Kan föräldrar sluta älska sina barn precis som de kan sluta älska sin partner eller sina vänner?
Kan förmågan att ge kärlek åsidosättas om de egna behoven av att vara älskad blir för stora och otillfredsställda?
Tänker närmast på Abraham Maslovs behovspyramid.

Är kärlek en eller flera handlingar?

Är det ens möjligt att älska någon annan människa utan att visa det i handling?
Är den kärleken ens värd något?
För den som älskar kanske men inte för den som älskas eftersom hen inte vet att den är älskad.

Om kärlek inte förmedlas och inte märks är den bara värdelös, eller?

Är oerhört nyfiken på vad kärlek egentligen är och hur den känslan som vi kallar kärlek tar sig uttryck i konkret handling men framförallt varför?