Hundarna
har spring i benen
när jag släpper
ut dem 
i den ljuva vårnatten.

En vårnatt
som nyligen slickat
sina sista frusna sår.

Lite så
tänker jag
när jag står
på gårdsplanen
och lyssnar till
fågelkvitter
och livsbruset
från
min egen hjärna.

Förvandlingen är här!

Det såg jag tydligt
på tåget mellan
Kastrup och Göteborg
igår.

Nyss hemkommen
från Boracay
på Filippinerna
och soluppgångar
liksom nedgångar
väl värda
att färdas över
1200 mil för.

Men varje gång
jag ser en soluppgång
eller nedgång
tänker jag
på Mark Twain
eftersom hans bästa
upplevelser
inte var från tropikerna
Karibien eller någon annan
exotiskt plats
utan
från Jönköping
och Vätterbygden.

Jag instämmer till fullo!

För nu är tiden kommen
då knoppar ska 
brista
och det kommer 
göra ont

jävligt ont

men jag ler

som om

gryningen
vore odödlig

och jag
en del
av den.