Jag satt härom aftonen, förnimmande äldre tider
Klockan går och den går, mot midnatt det lider
Ty sömnen vill sig ej infalla när okänd musik spelar
I sängen jag vrider mig och kroppen den blott velar

Det är som en kraft från inombords, passion som tillhör det förgångna
Dagar då livet så lekte i somrar så långa
Men likt höstens löv kommer så det jag må acceptera
Och nu kan jag till ungdom ej längre relatera

En yngling jag var, en vuxen man jag är
Allt det som förr lyckans sken spred, så icke längre klär
Två slitna händer grova av ålder och denna hårda tid
En mansålder som snart har gjort sitt, en kamp men ock en njutbar strid