...



I över ett år har jag varit osäker kring hur man laddar trucken. Varje gång en chansning, den där lilla adrenalinkicken innan min hand rör eluttaget, kommer jag överleva? Kommer jag få en chock? Ibland känner jag ett litet surr mot fingertopparna, antagligen det som motverkat en katastrof. Till sist har M fått syn på min osäkerhet och tvingat fram en genomgång i smyg, ingen får se mig svag på jobbet. Det tär på min karaktär.


"Har du inte funderat på det?", frågar hon. Vi sitter på vapiano, jag har inte råd med vapiano. Speciellt inte med råd med en corona till lunch. "På vad?", jag vet redan vad hon syftar på. "Ja, vad ska du göra sen, efter du är fri liksom?". Fri. Kan en människa i den här stela staden någonsin bli fri? När en kvadratmeter är lika värdefullt som tre månadslöner. När CV:t inte har någon betydelse längre och var femte person äter anti-depressiva. Fri från emotionernas baksida men förlorad i det äkta skrattet.