Jag hatar dig. Jag gillar dig. Jag hatar att jag tänker på dig. Jag älskar det vi hade. Du borstade av mig som damm på din axel och gick vidare. Jag står kvar där som förstummad i min tysthet. Med ett för evigt krossat hjärta och skadad själ. En sorg som inte känns lättare fast en tid nu gått. Jag som kunnat gjort allt för dig och mer därtill. Kanske jag en dag kan förlåta, kanske inte. Du får aldrig mer komma inpå mitt liv. Allt som är kvar är minnen av det som var. Jag kommer inte få den sanna bilden av hur du tänker eller känner om mig. Du kommer heller aldrig få veta det jag tänker eller känner om dig. Men vad spelar allt detta egentligen förr roll då vi aldrig ens kommer ses.