I en labyrint av långa korridorer
lurar skuggorna mörka och tysta
de väntar tålmodigt på nästa offer
som desperat vill fly ifrån verkligheten
men som istället har fastnat
i allt trängre korridorer
där alla dörrar är låsta
och det inte finns några fönster
där hoppet tycks minska
tills det försvinner utan ett spår
ned i glömskans djupa träsk
som saknar botten
och som slukar allt i dess väg
där nere simmar alla vilsna själar
desperata och trötta trängs de
för att hålla huvudet ovanför ytan
runt fötterna har de tyngder
det är kravens och förväntningarnas bojor
som med en rostig kedja
skär igenom kött och blod
allt desperatare och i panik
så försöker själarna ta sig upp ur mörkret
de klättrar på varandra
klöser och slåss
allt för att överleva en minut till
ensamheten har gjort dem blinda
för trots att det finns så många
så verkar ingen kunna se
att det finns fler människor
vars dag handlar om att överleva
att finna hopp och mening
i en värld som tycks allt hårdare och kallare
som ogenomtränglig betong
förutom för de som lyckas bli maskrosor
som bryter alla barrikader
och vägrar att ge upp
de kanske klassas som ogräs
men de har gått igenom ett helvete
för att kunna få luft
och äntligen känna solens strålande värme