och när vi kom fram till Borås började det regna. För Borås är Sveriges blindtarm och det behövde bli väldigt tydligt för historien att himmelriket inte var en plats jag kunde ta med mig.
Men jag hade varit där. Jag visste ju att himmelriket hade små röda stugor med rum med gula väggar och abstrakt konst i jordfärger. Jag visste att himmelriket bestod av 23 syskon och våra älskande föräldrar.
Och så jag. Jag var en del av himlen där, Holsbybrunn, folkis på distans, jag +23 förväntansfulla fritidsskribenter som skulle bli heltidsskribenter.

För många av oss skulle det bara bli den här självbiografin och inget mer. För några skulle det nog bli böcker med pärmar och affischer på Pocketshop.
För någon, kanske bara någon, kanske bara en, så skulle det nog kunna bli ett frieri som ledde till ett långt och lyckat äktenskap, med allt som hör där till.

Jag stod som vanligt med texterna i handen och tittade på dem. De tittade på mig. Vi håller alltid varandra i handen, för vi är kärast i världen. I ett kvarts sekel har vi varit nyförälskade, men starcrossed, evigt dömda att skiljas åt för att livet är en skoningslös yxa av tid och prioriteringar, och helt ärligt bara dåligt självförtroende, som klyver oss.
Men inte längre.