sluter fingrarna om lindar dem varv till varv
runt halsen stryper den stigande och där
i gropen brister en tunn länk bärs en nyckel bort

det sitter en näktergal på klippans kant
höftbens sargade

hon håller stämman
tätt tryckt intill sitt bröst

ur epilogens snyftning hörs

möter natten denna omfamnande
vingar
vingfamn
genom fingrar fjädrar pennor
springor syns stjärnor glimrande tindrande

i detta ödsliga hus
sänktes lågan
sakta
sjunkande

ryggen kan minnas en gnista
hur den kittlade

ett ljus står på ett tummat bord
skrudat med utbrett stearin

de säger utspillt jag vet
jag vet
mycket sägs

jag ser
ett landskap med viskningar är
stearinet en karta

hon har sett lågan krypa in

nu

en svartnad veke

en vandringsstav
trodde du jag vandrade

jag planterade mig i tårar

detta tak med månstrimmor
detta tak
pannans instrument
en åker i träda
fåror linjer
strängar

en nyckel stämmer strängar
stråken förs sakta förs
tyst över strängar av

en fallen hand håller stråken

darrande
hand

den lätta darrningen i trädens nattlöv
berättar en vinds närvaro

knackning
knappt hörbar

ur orkesterdiket stiger toner

ryggen bränner stråken faller ur

hon lyfter svartnad stav
ett kol är du i bidan
alltid
bidan

hon bäddar in kolet i bergets värnad
vet skap

möter natten
denna omfamnande
vingar

vingfamn
omfamn

ord kan väcka längtan

jag flyr in i ödslighet
genom fingrar
fjädrar
en penna raspar möter ett ark
nattens bläck bjuder

dansa med mig

stjärnor syns genom springor lyfter taket av pannan

en av stjärnorna smeker en värkande
brännande rygg
spårens infrätta etsningar

du borde
veta
att jag är mycket trött

du säger
prolog
p r o l o g