Att bemöta politisk galenskap,
extremism och fanatism,
med upprörda känslor
är sällan framgångsrikt
utan ska lugnt och ihärdigt ifrågasättas
med fakta i saken
och ständiga frågor om varifrån
man får sina idéer.

Det blir i förlängningen
ungefär samma sak som att tala
med en paranoiker.

Vilket det också är.

I bägge fallen är det av stor vikt att poängtera
skillnaden mellan politik
och våld.

Politik är lite som en verbal idrottsmatch.
Våld leder till utvisning.

Dynamisk/analytisk terapi
hör till samma genre.
Man är fri att fantisera, känna,
tänka, tycka och säga
vad som faller en in.

Men vara beredd på att motståndaren,
terapeuten,
ifrågasätter och konfronterar dig.


ps. Hitler älskade amerikansk film,
förbjudet i Nazityskland, särskilt
Musse Pigg...en tecknad mus.