Toman drömde sig bort.
Hon hade förädlad drömmarnas konst under sin tid i gruvan.
I drömmarna var hon i sin moders hus.

Toman som var en ensammänniska var van vid att drömma länge och intensivt.

Det fanns sällan någon som störde
Utöver de timmar hon spenderade på att bära grus så sov hon nästan jämt.

Eller att drömma så på dagen var egentligen att fara.

Sov gjorde hon väl på natten men att fara var annorlunda.

Hon kunde gå in och ut genom olika platser och tider.

Det var en tunn hinna mellan alla lager som hon med enkelhet passerade.

Ibland med ett exalterat fnitter. Ibland i ilska.

Ibland stod hon kvar i mellanlandet.
Lät den annars mjuka silkestunna hinnan bli ett vattenskadat tungt sammetsdraperi.

Iblandhinnan

Med lerstänk nedtill. Smutsig och ful.

Ibland stod hon där och lät den omfamna henne med äckliga blöta armar.

Ibland somnade hon där mittemellan.

När hon vaknade brukade hon vara vaken.

Och oftast på dåligt humör.

När hon somnat mittemellan och vaknat vaken så gick hon till gruvan fast det inte var hennes pass.

Hon gick så långt in det bara gick att gå och satte sig ned.
Där det var mörkt och varmt och luktade starkt av kemikalier.
Hon satt där tills dess sved i ögonen.
Sedan gick hon hem och sov.
När hon sov så drömde hon hela natten.

Drömmarna var inte som att vara vaken eller som att fara. De var rundare i kanterna, det fanns ingen ordning på samma sätt.

Hon var ofta i sin moders hus.

Toman som var en ensammänniska hade inte mödrar eller något sådant.
Men hon visste att en moder var den som tillsammansmänniskorna hade först i livet.

Sedan kom alla andra.

Modern var den första vännen och den mest älskade.

Eftersom Toman aldrig hade träffat en moder av något slag så visste hon ju egentligen inte hur en moders hus faktiskt såg ut eller kändes.

I drömmarna var moderns hus ungefär samma som hennes eget hus fast med väldigt många handdukar.

Olika färger och mönster och kändes olika att ta på.
Vissa tunna och sträva, andra tjocka och luddiga.

En av handdukarna kändes nästan som en slags päls.

Len under handen åt ena hållet, och sträv som ett svinborst åt den andra.

Toman förstod att tanken på handdukar nog hade förvillat sig in i drömmarna från ett minne från en gång när hon hade iakttagit ett tillsammansbarn som blivit intensivt skrubbat med handdukar
Flera stycken handdukar
På en strand
Tillsammansbarnet hade fått ytterligare en handduk lindat runt huvudet som en slags hjälm.

Den tillsammansvuxna, som även den varit invirad i handdukar hade dragit tillsammansbarnet till sig och satt sig ned i sanden.
Där satt de länge utan att göra något särskilt.

De såg ut över havet.
Toman såg också ut över vattnet men såg ingenting
förutom vatten.

Ibland vaggade den tillsammansvuxne tillsammansbarnet fram och tillbaka och de såg trevliga ut på något sätt som att de farit någonstans fantastisk tillsammans.

Det såg nästan ut som att de var en och samma tillsammansmänniska.

Allt handdukstyg flöt ihop lite

Sanden växte över deras fötter.

Toman tänkte att det nog var så moderns hus kändes.
Som att flyta ihop lite.

Som att en gång få vara en och samma.