Jag hemsöks fortfarande av känslan av att vakna upp. Där. Bredvid. Jag minns hur det var att blunda, trycka ihop ögonlocken och önska gårdagen tillbaka. Önska att det fanns någon slut på min idioti och veta att jag förtjänade all ångest, men att jag inte stod ut med den.

Jag packade ihop mina grejer i en hast, så tyst att han inte skulle vakna. Han låg där hopknycklad, omtöcknad och håret i en vild skog över huvudkudden. Leende. Jag trodde det där leendet skulle döda mig. Så jag sprang.

Jag var knappt vaken, inte medveten om vad jag gjorde. Något annat styrde mig när jag sprang över spårvagnsspåren och fångade vagnen mot centralen. Allt jag behövde låg i en väska. Jag skulle inte sakna den om den försvann. Och försvinna var tanken.

Tåget till Köpenhamn skulle gå om en halvtimme. Jag köpte en biljett i appen och kollade att jag hade passet i närheten. Sen satte jag mig och dog. Jag dog och dog och dog tusen gånger medan åkrar och ängar och skog susade förbi tågfönstret. Jag dog tusen gånger och jag ville bara få slut på det. Men tåget rullade in på Köpenhamns t station och jag fortsatte dö hela vägen till flygplatsen.

Det är inte accepterat att skrika i vår kultur. Folk skulle titta konstigt på en om man ställde sig och skrek mitt på torget. Så jag höll det inne, så som jag gjort så länge nu. Jag skrek inte fast hela jag skrek så tyst och så högt som jag bara kunde. Där och då insåg jag att min kropp kunde hålla väldigt mycket. Min kropp hade hållit för så många skrik och så många ogråtna tårar, den hade stått rak och torr trots nalkande oceaner som ville rinna ur mig. Jag hade inte brytit ihop offentligt en enda gång sedan det hände. Men något började hända med mig. När jag tryckte handen mot bröstet kände jag hur de ogråtna tårarna hade slagit rot och börjat mögla i bröstkorgen.