I natt har jag demonterat universum
Som en mekaniker har jag skruvat isär
Vridit och vänt på bitarna
Radat upp dem på köksbordet
Och sen försökt sätta ihop dem igen
Jag började med de vita nebulosorna och de svarta hålen
Med Big Bang och expansionen
La dem på bordsskivan och stirrade ut dem
Sen rörde jag mig inåt
Genom galaxerna till vår egen brinnande sol
Försökte förstå hur mycket bränsle som krävs för att brinna så länge och stråla så stort
Människans längtan till Mars la jag på bordet
Och den korta resan till månen
Jorden utifrån och miljökrisen vi står inför
De vände och vred jag på

Tog ett glas mjölk i kylen och drack sakta

Sen vred jag loss hela mitt sociala sammanhang och la delarna framför mig
Jobbet, suck
Vännerna, jaha
Familjelivets alla knakande skramlande komponenter
Raskt gick jag vidare till mig själv
Min kropp, ett djurs
Jag är glad att jag läst medicin
Jag har nyckeln in i köttet

Lägger alla organen på prydlig rad på furubordet
Ser levern fläckig ut efter semestern? Skimrar inte lungorna ovanligt vita av all frisk luft
Hjärtat är kompakt och stort sen jag köpte gymkortet
Jag blir kissnödig när jag mentalt studerar urinblåsan
På toaletten fortsätter jag demonteringen
Hjärnans axoner och dendriter
Alla vindlande skrymslen
De rymmer recept på lasagne, namn på tomtens växter och avlägsna ingifta släktingar, barnramsor, torg i främmande städer och kunskap om tilläggsisolering
In i cellerna tar jag mig med pincett
Den ringlande DNA-stegen
Citronsyracykelns hjul snurrar och pumpar energi i alla enzymsteg
Och nu tar jag fram elekronmikroskopet och dissikerar ut enskilda molekyler och tar mig in i atomerna
Valenselektroner byter skal
Och atomkärnor fuserar eller klyvs
Atombomben på bordet nu och med den
All människans uppfinnelserikedom och förgörelse

Och nu står jag Djuret människan och sköljer fingrarna under kranen i badrummet
I strålrörsbelysningen blickar jag in i mig själv i spegeln
Blickar in i min vetskap om kunskapen
Och förvirringen över att egentligen inte förstå nått
Jag passar på att snudda vid att försöka lägga ut den oändliga tidslinjen framför mig och vetenskapliga fakta om flera dimensioner än dem vi ser
Kvarkar och veckning av tillvaron, att de säger att tiden kanske inte finns
Sånt går inte alls att titta på på ett köksbord

Plötsligt tröttnar jag på allt isärplockande
Raskt skruvar jag ihop allt igen
Plockar ihop alla organ och känner hur de smälter ihop fint inuti mig
Samlar ihop mitt livstrassel och ler lite snett åt röran
Skjuter upp månen, solen och himlakropparna långt ut så de bara blir milda sken på en vacker himmel

Jag står vid spegeln och ser in i min spegelbild
Djuret människan med all kunskap och alla frågor
Det finns något så absurt komiskt över den närsynta och bleka figuren som blickar så allvarligt in i sig själv
Man måste känna värme över sånt, en stor ömhet över den lilla varelsen som mitt i kosmos lägger pannan mot spegelns kalla skiva i ett badrum en natt.

Jag blir glad över ljuset i blicken
Att det strålar något sånt inifrån den ångande organmaskinen
Allt är fortfarande, även efter demonteringsprojektet, ett stort mysterium
Men ljuset som sipprar ut i blicken lugnar mig
Blicken är fylld med humor
Mitt i universum ett absurt skratt
Det enda ordet jag kan tänka då är
Magi
Något magiskt vackert lyser genom alltet
Lyser inom mig och utifrån
Strålar klart i mörkret

Kryper ner i sängen
Somnar och drömmer lika fragmenterat som när alla komponenter lagts på rad i köket
Men i sömnen vilar i vissheten om att till dagen ska alltet hänga ihop igen