Sensommar,

haven vänder riktning och vinden för mig till platser jag helst av allt vill glömma. Öppna barndomssår och minnet av att stå vid klipporna på västkusten, andas in saltet, fiska krabbor

lukten av kaffe ifrån en termos och konversationer ett barn inte förstår

ljung, blåklockor, timoteij. Springa barfota över grus och fortfarande minnas hur det känns, hur det verkligen känns

den stilla förrutnelsen i mitt bröst, ett avgrundsdjupt hål och taggtråden som omger det. Dammet i solljuset och bomullslakan som skaver runt min kropp

närhet
eller snarare avsaknaden, längtan efter en ny plats. Om inte i dina armar, varsomhelst