(onsdag)

Midsommarnatten höll andan utanför fönstret; innanför sjukhussalens kalla väggar stod tiden stilla. Muskelcellernas rytmiska sammandragningar uppmätta på en skärm vittnade om kvinnokroppens primära funktion: att forma en kropp, att väva samman hud, en själ (om det mot all förmodan finns en själ), att skapa en helhet. Att frambringa en ny människa ur smuts och kött och amoraliteten i att placera ett barn i en värld bestående av brutalitetens kalla varande.

Hon sjönk sakta genom min kropp som en sten,
formad av havets oregerliga vågor,
avslöjade min kroppsliga synd

Moderkakan kallas för livets träd på grund av de utsträckta vener som påminner om blå grenar, den lämnar ett sår smärtsamt att läka. Navelsträngen för hård att klippa, blodet måste få pulsera klart, jag tror att jag aldrig kommer att förenas med tanken på vår fysiska separation. En kvinna genomgår en förlossning men ett spädbarn en födsel och kanske blev jag pånyttfött genom hennes existens.

Mitt blod passerar genom hennes hjärta
men våra hjärtslag slår inte längre i takt,
hon är inte längre min

Jag var ett barn som fött ett barn, förundrad över min fysiska styrka men ändå så rädd att göra henne illa genom att hålla för hårt; hon bar händer med fingrar sköra likt mina, våra livslinjer var de samma och jag bär dem för alltid, permanent. Hennes blonda hår lockades vid hårfästet som virvlar i en ström, hennes blå ögon bar himlens färg och alla säger att hon liknar mig; våra skrik når samma decibel och jag förstår fortfarande inte hur det kan vara så lätt att älska men samtidigt så svårt.

Min dotter som inte är min,
hennes kropp född ur blod inte orsakat av våld
utan genom all kärlek jag kan erbjuda.