Och där
i natten när hon vet att inte några ögon annat än husets kvistar ser henne, tänder hon levande ljus lågor målar med skuggor vaknade skönhet,
hon dansar musikens flöjter trummor leder
hon befriar dörrar från gång järn ser meteorer regna, giv mig kraft blodets järn vidare lyfter hon hakar av fönster befriar glasen från karmar, ramar, vandra till stranden med minnet av glasblåsarens andning möt åter havet ni längtat till se åter eldarna brinna lyssna till lågornas sagor.
hon lyfter blicken in i stjärnorna, höstens stjärnvida hon hör stjärnor viska med ädelstensord sluter ögonen, hon drömmer.
hans stämma är en mild varm viskning
hans hand en stödjande gest
de vandrar skogsvägar
de når krönet
det vilket leder till stranden
han håller henne stigen skimrar silverne
träden målar vandring
de runda stenarna rullar lätt
var gång hon snubblar håller han
de når stranden
hon andas in havet
hon sätter sig ned i ensamhetens mantel
det finns en gren tallarna gav
vindar
hav
händer har smekt grenen
strand
du är vacker
en ellips
ur havet stiger en man
hans hår glittrar
ögonen är stjärnmjuka
han sträcker handen till
låt mig tända dina ögons ljus
igen

hon flyr
hennes hjärta skriar jag var aldrig vacker
blir aldrig vacker
kan inte ge dig det du drömmer

i natten viner hennes insikt
aldrig
mer

hon vaknar
reglar dörrar reglar fönster

så
är det

det kommer en man upp ur havet mannen sträcker fram en hand
säger kom jag bjuder dig ljus
låt mig tända ljuset i dina ögon

jag vänder mig bort gömmer mina händer
säger gå
du släcker det kvarvarande
låt mig vara

ifred vrider om hoppets lilja
kalken vissnar i mitt bröst
det fanns aldrig en väg