Hon är som en eldsprutande drake
och jag hukar mig
när hennes glödande ögon
sänder ut giftpilar
med avsikt att döda

”Lämna tillbaka mina barn
de är MINA
du har ingen rätt att…”
”De har det bra
de går i skolan nu
och de får mat.”

”Som om de inte fick MAT
HOS MIG!
Det fick de VARJE DAG!
Jag kan inte sova utan dem
Jag drömmer mardrömmar
Du har ingen rätt att….”

”Barnen har också rättigheter
att ha det lugnt
att slippa fylla och bråk”.
”Men jag ÄLSKAR mina barn…!”
”Ja, och de älskar dig också.”
”Jag vill att de ska komma hem.”
”Du ska snart få träffa dem.”

”Hos den där NYA MAMMAN va?
Jag ska mörda henne!”
”Det är du som alltid
kommer att vara hennes mamma.
Jag tror inte du kommer att mörda nån.”

Vakterna gläntar på dörren
på grund av det höga tonläget.
Jag signalerar att de ska dra sig tillbaka.

Draken har slutat att spruta eld.
Tårar har släckt elden.
Hon reser sig med stela rörelser
och går fram till mig.
Ska hon strypa mig?
Men hon ger mig en kram.
En KRAM??

Så öppnar hon dörren och vacklar ut.
Jag sjunker ner på stolen
och gömmer ansiktet i händerna.