Isdroppar. Dimma och frost. Världen utanför skriker vinter, och jag sköljer ner morgonen med vodka, direkt från frysen. Jag sitter vid middagsbordet i köket och tittar ut på vintervärlden utanför. Middagsbordet är gjort av trä, liksom alla andra möbler i mitt hem. När mina varma fötter möter det kala golvet ryser jag. Men jag rör mig inte. Ett glas till och frukosten är över. Vidare till badrummet, och mina piller. en, två, tre. tre borde räcka. Dem ser så oskyldiga ut där dem ligger i min hand. Men jag vet hur det ser ut på andra sidan. Hur kan man blunda, vända ryggen mot, när man vet hur skev verkligheten egentligen är? hur den kan vara… Nu sitter jag i soffan och stirrar på datorn. Bakom mig utspelas ett mystiskt krig som jag aldrig förstått innebörden av, på en matta uppspikad på väggen. Jag borde öppna datorn, det vet jag. Men om jag öppnar datorn så måste jag börja. Arbetet väntar, men jag väntar ju på arbetet. Mitt förlag har varit på mig i flera veckor. Dem senaste gångerna har jag inte ens svarat deras hotfulla mail och telefonsamtal. Det känns som om dem vill mig ont. Dem kanske inte alls vill ha någon bok, dem vill ha något annat. Men det är förstås löjligt, vad skulle dem vilja mig, vad vill ni mig? Juste… En roman. En ny roman, en ”fräsch” roman. Något nytt. Jag vet att jag borde öppna datorn, men jag vill inte. Jag vill inte.
Problemidentifiering är inte min starka sida. Problemlösning likaså. Jag skriver berättelser när det finns en berättelse att skriva om. Men jag är tom. Jag behöver inspiration. Tillbaks till köket, dem kalla brädorna och den urgamla frysen. Frysen är liten och tjock, och har vid något tillfälle varit grön, men är nu mest brun och ser rent för jävlig ut. En skam för vitvaruprodukter överallt. Insidan är nästan tom, förutom på en torr ost, ett paket smör och 4 flaskor Dworek vodka. När jag tänker tillbaks på mina tidigare literära prestationer känns dem plötsligt väldigt långt borta. Som om jag då hade en magisk kikare som lät mig se in i en annan värld, en värld av inspiration och magisk fantasi. En ljus och klar värld där stigen vid mina fötter redan är förutsatt. Jag behövde bara ta ett steg. Sedan ett till och ytterligare ett tills jag nått resans slut. Men nu har jag alltså på nåt sätt förlorat min kikare. Bara Gud vet var jag kan ha glömt den.






Det är svårt att veta. Det är svårt att veta vem jag är. Vem jag är kanske inte kan definieras med ord. Den jag är. Jag är spökets hemsökta hem, jag är ilska och svart ljus. Jag är satan och änglar och Gud. Jag är eran himmel och jord, era tankar. Jag är osynlig, en skugga som ni aldrig kan ta’.
Jag är och ni kommer aldrig att vara som mig. Jag kommer aldrig att vara igen.