Jag springer med resväskan i högra handen. Den är egentligen alldeles för tung för att bäras så, men jag ser tåget på perrongen och har därför inget val.
En man i militäruniform springer också. Han har ingen väska, och är både starkare och snabbare än jag.
Jag når trappan, tänker att kanske kanske hinner jag. Sedan ljudet när tåget släpper rälsen. Pysandet. Mannen i uniform vänder sig om mot mig. ”Hann vi inte?” Säger jag. Andan i halsen. Flammande kinder. Han svarar inte. Går istället långsamt tillbaka ner i tunneln, oberörd. Stockholmare blir mer berörda av att missa tunnelbanan, trots att nästa går tre minuter senare.

300 kr fattigare sätter jag mig på nästa tåg. Tågvagnen gnisslar lika högt som sängen på landet när man knullar med sin första pojkvän, och föräldrarna i rummet intill inte får höra.

”Nästa Kumla”. Jag tittar ut från fönstret, tänker ”Jaha, såhär ser det ut där alla brottslingar bor”. Åker vidare.

Nästa tåg har jag av misstag bokat i första klass. Jag har aldrig åkt första klass tidigare. Sätena är större och mjukare, men toaletterna luktar lika mycket urin här.
Han mitt emot har bruna mocka skor med runda skosnöret. De ser oanvända ut. Han bär även en röd scarf och manchesterbyxor. Jag betraktar honom när han letar efter sitt läppbalsam, då ser jag att han har sådana där armband man köper utomlands, flätat i olika färger. De passar inte in i hans i övrigt polerade karaktär. Han har ingen haka. Den liksom flyter ihop med halsen. Tänk om han visste att jag skrev om honom nu. Då hade han kanske blivit arg. Eller generad.

Det är ett gammalt tåg, det står ”Luta Er inte ut” under fönstret.
I nya tåg finns inte ens den möjligheten