Låt mig presentera mig: Jag föddes i Italien år 1987. Detta skedde på den stora bilfabriken som ägdes av Fiat. På den tiden var jag blänkande och fin, alldeles nytillverkad. Jag hade ingen vidare personlighet då så det var svårt att uppfatta sig själv som en individuell varelse, alltså som en individ. Vi stod sida vid sida på en stor parkering utanför den stora fabriken. Jag vet inte hur många systrar jag hade, eller om det var bröder. Inget visste jag förutom namnet, Fiat Ducato. Jag gillade efternamnet på en gång, Ducato, ett namn som visar på en förfining, tycker jag, och fin kände jag mig där jag tillsammans med alla andra stod där ute och glänste i solen.

Men det skulle förändras. En dag kördes vi upp på en stor lastbilstransport och begynte vår resa genom Europa. Kallare  blev det alltefersom vi körde mot norr. Vi blev fast på släpet ända tills vi kom till Stockholm där jag och sex andra kördes av och parkerades ånyo utanför en stor fabriksbyggnad. Utanför stod också lika många husvagnar av märket: Kabe. Jag tyckte det var ett konstigt namn. 

Nån vecka senare kördes jag in i en stor hall där också en av husvagnarna körts in. Jag hade inget flak eller påbyggnad där bak och jag funderade mycket på vad som nu skulle hända. Det blev en prövningens tid framöver. Det visade sig att de skulle montera husvagnen där ett flak borde ha suttit. De borrades och nitades och slamrades tidiga mornar och långt in på kvällarna. Några veckor senare var det färdigt De hade förändrat mig till en bil med hus. Det kändes konstigt alltsammans men jag måste medge att det sågväldigt bra ut, konstaterade jag nöjt när jag såg mig själv i en spegel där på verkstan.

Nästa anhalt blev bilprovningen där jag undersöktes och vägdes och slutligen begåvades med ett namn: MEA 823, vilket jag älskade från första stund. Jag förstod nu också att jag var en tjejbil, eller tjejhusbil som det stod i nåt papper där. 

Vi sju syskon som gjorts där på verkstan hamnade nu på olika ställen i Sverige, varav 3 blev kvar i Stockholm

Nu hoppar jag framåt i tiden 25 år Då jag ägdes av ett par i Nordingrå i mitten av den Ångermanländska kusten. Paret som ägde mig hade använt mig som bostad när de hjälpte sin son i Stockholm att renovera sitt hus. Eftersom detta var slutfört skulle jag säljas. Jag var nu en något bedagad skönhet med 25 år i ramen och motorn men jag försökte att se glad och trevlig ut när ett femtioårigt par kom för att eventuellt köpa mig. 23 tusen fasställdes priset till när paret köpte mig. de verkade glada även om de rynkade på pannan åt mina mjuka väggar under fönstren i bodelen.

Nu började en ny tid