Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Livet med Borderline


Backen

BACKEN

löven prasslar under mina fötter
där jag sakta går med blicken mot marken
med en jobbig känsla
som sakta byggs upp inom mig
snart kan jag inte se någon glädje
trots de vackra höstfärgerna
så är mitt sinne fullt av gråa toner
som sakta passerar obemärkt
och tomheten inom mig
får mig att vilja gråta
jag har ett stort svart hål inom mig
som drar ut allt hopp ur min själ
jag blir rädd för att stanna upp
så istället fortsätter jag
nedför en backe utan slut
och utan att kunna stanna
så börjar jag förlora kontrollen
stegen blir längre och längre
tills jag springer
hejdlöst framåt
rädslan byggs sakta upp inom mig
för att falla ännu en gång
skulle göra mig svagare
och om jag faller
så går jag sönder ännu en gång
jag sträcker ut mina händer
och letar efter något att hålla fast mig vid
men allt jag känner är luften
som passerar mellan mina fingrar
isande kallt kyler luften ner mig
får min kropp att bli stel
och smärtan sprider sakta ut sig inom mig
som ett gift
tjockt och trögflytande
så sprids den i alla mina muskler och leder
och utan att kunna stoppa det
så börjar mina ådror bli svarta
smärtan och rädslan
får mig att vilja skrika
men inte ett ljud kommer över mina läppar
istället snubblar jag till
lyckas precis hålla mig upprätt
och jag fortsätter framåt
utan att någon eller något
håller mig kvar
så fortsätter jag nedför
den ändlösa backen
som är fylld av ångest och smärta
och jag är dömd
att fortsätta utan stopp
i allt snabbare tempo
tills jag till slut faller
skrapar upp mina knäskålar
känner det varma blodet
som sakta lämnar mina sår
och jag skriker ut all min smärta och ångest
så att jag skakar hejdlöst av alla känslor
som jag inte längre kan hålla borta
solens strålar bländar mig och får mig att kisa
och höstens alla färger pryder ännu en gång träden
allt det gråa försvinner sakta ur mitt synfält
och solens strålar värmer fortfarande lite
så min kropp blir varmare igen
stelheten försvinner
hoppet kommer sakta tillbaka
och jag kan äntligen resa mig upp
utan att behöva springa eller falla
så tar jag mig sakta framåt
ett steg i taget lite haltande
uppför en backe utan slut
känslorna höjer sig sakta
tills jag blir euforisk
sprudlande av en lycka
som egentligen inte är sann
utan snarare min hjärnas vita lögn
för efter en tid av färg och känslor
kommer jag fram till nästa nedförsbacke
och då börjar allt om igen
som en gammal trasig skiva
så spelas samma gamla vers
om och om igen




Fri vers (Fri form) av LonelyDreamer
Läst 115 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-10-17 20:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

LonelyDreamer
LonelyDreamer