Jag vandrar längs en illa upptrampad stig som inte leder någonstans.
Buskar river mina ben blodiga och jag får ducka för lågt hängande grenar.
Jag är ensam, i alla fall hoppas jag att jag är det. Jag minns att vi var fler men inte mer än så. Det börjar regna och jag är snart blöt ända in på skinnet. Jag huttrar och fryser och börjar bli rädd. Rädd för att inte veta vart jag är. Rädd för att vara ensam. Rädd för vad som kan finnas i mörkret. Rädd för att jag ska få panik och gå till den där mörka platsen jag hamnar i ibland.

Drömmen tog slut innan det egentligen hade hänt något men kylan låg fortfarande kvar i rummet. De kala väggarna utan dekorationer stirrade tillbaka på mig, hånade mig och retade mig att skrika och slå...

Impulsiva och ej genomtänkta tankar strömmade genom mitt huvud.
Jag kanske borde göra si. Jag kanske borde göra så. Jag kanske borde bli bättre snabbare än snabbt. Äta mat, sova ordentligt, vara artig och snäll. Det var inte lika viktigt längre. Det viktiga var att få ihop drömmen. Hitta alla pusselbitar och få ett slut på stressen. Jakten.

Jakten
Slakten
Rena tankar
Lena händer
Sena bränder
Bakom heta ögon

Orden flödar genom mig och etsar sig fast i mitt minne. Vart jag än var så lämnar det sår i mitt sinne. Andra skrattar och pekar. Med pinnar så hårda som sten.
Jag skrattar högt och tänker att det här gången går jag till attack. Den här gången slår jag först. Jag plockar upp en sten och skrattar högt. Det skrämmer dem och de backar av.

Jag vaknar igen kallsvettig med skrattet ekande högt. Jag ligger kvar i sängen och bältena är fortfarande kvar.

Minnesbilder av en röd dörr i ett mörkt rum hemsökte mig genom natten.