Den tjocka röken skjuts ut i små omgångar likt diffust gråa kanonkulor som snabbt sprider ut sig i natten. Stora fläckar av sot omfamnar skorstenarna. Svarta sprickor slingrar sig upp längs deras halsar. Stjärnorna ovanför är som doppade i tjock olja, tysta och osynliga, totalt omfamnade av mörker. Ljudet av hundratals maskiner bankar genom mina öron, och fortsätter in under min panna. Jag bara väntar på att min hjärna ska smälta av ljudet, till en grå smet som rinner ut från mina öron och ut på den kalla svarta asfalten. Det tunga maskineriet runt omkring tycks gå för evigt. Bankandet går ner från pannan ända ner till mina tår nu. Dem allt mer tilltagande ljud-vibrationerna tycks vara det som styr det här stället. Vibrationerna och mörkret styr industrin. Mina fingrar är svettiga och jag kan inte stå rakt. Min hand söker sig upp till halsen som vägrar få i sig mer rök och smuts. Plötsligt står jag framåtböjd med dem höga skorstenarna hängandes över mig, och maskinerna trycks krypa sig närmare. Det verkar som om mina lungor vill göra min hjärnsmet bekantskap på marken. Men än är ni med mig. Svart slem och blod fläckar ner asfalten medans min hosta blir allt mer tilltagande. Det är åtminstone så jag tänker mig att det ser ut. I själva verket är jag så gott som blind vid det här laget. Jag är knappt medveten om hur min kropp kröks upp och ner och hur min spya skjuts ut som nya kanonkulor, ur en ny skorsten. Någonting har växt inom mig, en matt tomhet som sprider sig genom hela min kropp. Finns jag fortfarande? Eller har denna härjande smärta förintat allt som jag någonsin varit? Med en sista kraftansträngning lyckas jag se upp mot fabrikerna och skorstenarna omkring. Dem är precis intill mig nu. Jag skakar oavbrutet och varenda cell i min kropp skriker efter luft, luft och liv. Luft och liv är det enda jag önskar nu.