Du lysande och fina människa,
jag vill för dig dikta i ett viskande;
med inkännande och måna ord,
att jag har vetskap om ditt strövtåg

Det här att gå sönder, likt Boyes ord;
känna hur knoppar brister,
uppleva trycket av att gå i bitar
Det är en upplevelse man i nuet,
inte på riktigt begriper sig på
Det kommer allt senare,
när allt landat och paketerats,
om det så är det förvirrande livet,
eller de tillfälligt starka känslorna

Första steget i att gå sönder,
är att med blundande ögon infinna sig i;
att den man förr varit,
aldrig mot sig själv varit uppriktig
Du har liksom sett dig för den du är,
men med en krydda av blåögdhet
Du har varit som ett sjuttonårigt barn,
vars ego trott sig vara fullständigt
Och i denna förblindande känsla,
har du varit så jäkla säker på vad som är rätt,
och du i det agerat fel och missgynnande

Men du, av kunskap och erfarenhet,
du kommer efter alla helvetesonda känslor,
snart vara där du ej ännu vet du vill vara
Och allt du gör tills dess:
Jag vet att det är i all empatisk självvälmening

Och därför vill jag i tysthet för dig berätta,
med smekande hand och vass tunga,
att allt omvälvande kommer bli bra igen
Du kommer dig själv skapa,
ett du som genomgått många faser,
av såsom självförakt och självinsikt
Du kommer med ditt stora och goda hjärta,
lyckas förstå ett du som du alltid burit och dolt på,
men som du i detta nu inte är kapabel att älska,
Ett du som jag vet är älskvärt, Precis I Detta NU,
och som jag också förstår du själv måste älska

Och slutligen, så vill jag införstå dig i det faktum:
Att när du doppat och ofrivilligt gottat dig,
i alla de där så intensiva känslorna och tankarna;
så finns jag här kvar

och gillar dig lika mycket som innan.