När jag inte behöver, inget tvingar

speciellt inte arbetet, vaknar jag mer utvilad än vanligt

och går dessutom upp.

Det är väl ändå ett tecken om något på att jag vill bestämma själv.

Men nu är jag ju inte ekonomiskt oberoende

och jag vill ju trots svärtan och smärtan finnas i ett sammanhang.

Livet självt dunkar huvudet i väggen i fullständig frustration över min oförmåga?

(nej, jag tror inte det)

Livet självt vrider och vänder

Lockar och pockar

Inspirerar

Knuffar och puttar

Föser

Men trots att jag verkligen tittar, syns inget

Trots att jag verkligen lyssnar, hörs inget

Blir bara mer och mer spridd

 Förstår mig inte på någonting här

Vad är det jag inte får ihop?

Meningen

med att finnas?

Då hör jag Din röst

Den som hörts i ett års tid nu

Universum måtte ha sänt ut sin allra tålmodigaste, envisaste kärlekskrigare

för Du ger dig aldrig

Varje dag överöses jag av Din kärlek

Så överväldigande

till en början alldeles för stor i storleken

men trots motstånd mot att klä mig i den

känns det som att den nu mig passar bättre och bättre för varje dag.

Rädslorna, småskrämslorna skräms på flykten

kanske att jag börjar begripa

möjligen kan börja införliva tillit

Om Universum inte nu med Dig i mitt liv

lyckas övertyga mig om meningen

kommer jag för alltid vara förlorad till utanförskap.

Det är mitt val. Kärleken tar fram det allra sköraste i oss.

Jag vill vårda dig som du vårdar mig

som ett litet frö

låta dig vila i dunkel, mjuk och varm

tillsätta alldeles lagom mängd vatten när du behöver

för att kunna sträcka dig ut i full blom

och stråla i din unika design.