Det är så mycket som förändras
men säkert ingenting
egentligen

På vägen in till himlen
söker vi efter en utväg
utan att hitta stigen som leder oss hem
Vi springer med smutsiga skor
på marmorgolv
och hoppas att gudarna är barmhärtiga

Ingen bryr sig om vad vi skriver
ingen av oss är främlingar
i huset där alla kan läsa våra namn
se våra själar

Jag tittar på mina händer
hur kan detta vara idag när dagen är en annan
hur kan detta vara jag när jag ständigt förändras
men stenarna är kvar som tynger ner mina ord
mot botten där ingen ser mig gråta
där vägen tar slut