Sorgen karvar djupa fåror i min själ
Ärren i själen är nu vidöppna igen
Trots det så finns det inget att göra
Bara att försöka rida ut stormen

Mina tårar rinner utan stopp
Det bildas en flod längst min min kind
Min haka blir ett vattenfall
Varje minut är en evighet

Ett halvt hjärta kan inte pumpa blod
En vilja kan inte ensam hålla ihop två människor
Allt som finns kvar är minnen som sakta bleknar bort
Mitt dumma envisa hjärta vägrar ge upp

Så jag sliter bort mig från allt
Ändå är jag kvar så nära att det gör ont
Plågsamt medveten om att allt är slut
Jag går i samma fotspår men allt känns nu så främmande

Jag som äntligen vågade öppna mitt hjärta
Innan lät jag allt vila i dvala
Samtidigt så läktes jag sakta
Tills jag ännu en gång vågade ge allt

Nu bygger jag murarna högre och tjockare
Lyckan känns nu än mer främmande
Trots det är jag omgiven av kärlek
Min dröm om en egen familj finns långt inne i en mörk vrå

Ju mer jag önskar något av hela mitt hjärta
Ju mer går det sönder, bit för bit
Tills vinden sveper bort de sista spåren