det kom dagar
som var som nätter
då vi sov igenom fasan
med marorna kladdandes
inne i våra hjärnor

det kom dagar
då vi var totalt vilsna
köpte kartor, kompasser och gps
för vi trodde att vi med hjälp av sånt
skulle lindra vår ångest

somliga skrek rätt ut
andra byggde kyrkor
där präster sa att gud skyddar mot rädslan
men de flesta gick i lås
och sa man bara måste arbeta

det fanns dagar vi dog
som var som eviga nätter
då vi badade vår smärta i mörkret
somliga skrek rätt ut allas tysta önskan:
"säg vad det är frågan om eller ta oss härifrån !"

efter sådana anfall
som kunde skörda miljoner
stillade sig allt...ljuset hade överlevt
men såsom en svart orgasm samlas på nytt
skulle vi åter dra ihop våra spända sinnen

så pågick något som ingen visste vad det var
årtusende efter årtusende efter n:te antal år
de som, andra trodde, visste allt
kallade tid för utveckling; det tröstade
en svag, en mycket svag liten stund

innan det åter var dags....