En orättvisa på en annan orättvisa
är mina ben som staplats på varann,
i sprängfyllt skepp som inte kan förlisa
som vill - som längtar - men som inte kan.
Jag är en guldfisk i en viskad skål,
en cellinbunden i mitt häktes hål
och hela tiden kan jag fri gå ut
men början är en ände, ej ett slut.

En ände till en ände på ett ruttet rep
att dingla från en styckskans invid vattnets ven
som vänder vid en värld som ingen helt begrep
och sjönk inunder än en sjösjuk skeppskapten.
Därunder däcket hör han havet klucka
och alltet svalla fram i fallets lucka
och hajar svaja som han går på plankan
där världen fälls för viljan i min vankan.