Det myllrande, mumlande livet är mitt
mot pannlob, att globen förtära,
allt tumlande, rumlande givet är fritt
så fjärrande, ändå så nära.
Med myggan, med bygden, med heden är vi -
med ovan, med nedan, med leden förbi
som vindlar mot hindren, att sätta oss fri
i apati.

Men utanför hindren, hos hedarnas höjd
uppstiger små klippor i himmelen röjd,
där vandrar Harmonica på sin platå
i klippans förtöjning, men klänningen blå
syns svalla föröver en gul horisont
som hämtar förgylld syn, hos gryningshår blont,
förgäves fri.

Det gyllnande, fyllnande livet är mitt
mot motljus, att botrus förtära,
det blivande, drivande livet går fritt
hos himlen, men ändå så nära;
det skymtas i dagarnas morgondagg
och ryms i mitt fingers endaste tagg
och skyms i förskymning, där skyarnas skri
var världsligt vi.

Kanhända är alltet och intet för stort
och kanske är måstet ett annat än bort
men snart snurrar leden mot frihet förbi
till apati.