Kära Patrik.
Ett år har gått och jag har älskat dig så mycket att det gjort ont. En fysisk smärta, en hand kramandes över ett hjärta som kippar efter luft har du varit. Och jag tycker jag har förtjänat att gå omkring med denna hand i bröstkorgen, hur besvärlig och oförlåtande den än har varit. Jag har burit den som mitt kors och strösslat bilder från min gång upp för golgata på Instagram, försäkrat mig om att du har sett.
Jag vet att du led. Jag förstår att du vill skada mig. Jag har låtit dig vilja skada mig för jag känner dig, jag känner med dig. Jag tänkte inte innan jag handlade, jag hade för lite sympati och för det förtjänade jag att skadas.

Men jag förtjänar inte att plågas av din kärlek längre. Jag bar den, min kärlek till dig, manifesterad som en sharlakansröd bokstav i min kropp. Jag tog mitt straff. Jag förlorade dig. Jag mådde dåligt över vad jag gjort.

Inatt ligger jag och funderar ut nya planer att plåga nästa kille med. Du slipper det nu. Gå nu. Du som gjort det så tydligt att jag inte är att lita på, gå då, spring medans du kan.
Du har kunnat springa i ett år nu. Ändå är du kvar.

Jag släpper dig fri från mig. Jag släpper så också mig fri från dig.

Andrea sa om det hade handlat om vad som hänt hade det räckt med att jag sa förlåt en gång. "Du ångrat ju dig." Sa hon. "Det borde räcka."

Det räcker faktiskt.