1
Fjällens själ
Inledning
Vidunderliga står de där, de lämnar ett bidrag av storhet, av stolthet. De strävar mot himlen med stor självklarhet, en självklarhet som vi inte trodde kunde förstöras. Skuggor längs dess höga väggar påtalar en närhet, en närhet till både människa och övrig natur. Här och var rullar små stenar längs den branta väggen, men det är en saktfärdig förstörelse helt i naturens ordning. De svarta, ibland gröna enorma väggarna som vi möter med beundran, vördnad och häpnad är en självklar del av den norska fjällvärldens natur. I Norge har befolkningen lärt sig att anpassa sig efter fjällen och det har gått bra. Vi har nog alla sett TV-programmen ”Där ingen trodde att någon kunde bo” Men man kunde bo där, hela tiden på naturens egna villkor. Man fick rätta sig efter de förutsättningar som var, var där en älv, fick man ro över den, var där en brant bergvägg fick man klättra eller på sin höjd göra en repstege. Man kunde bo under en brant bergvägg som ofta släppte laviner, huset fick då byggas in under bergkanten så berget fick skydda människan. Via gångar och prång inne i huset kunde man sköta gårdens sysslor till man kunde skotta sig ut igen. Hela tiden, allt på naturens villkor. Men så en dag hände något. Det blev på människans villkor, människan började bestämma över bergen, över höjderna. Tunnlar och genomfarter sargade sönder naturen och visst, det underlättade för människor, det var till nytta för turismen, men fjällens själ hur gick det med den?




Inte längre på naturens villkor 2
Jag har alltid varit här, har alltid haft min plats. Människor som sett mig har förstått min storhet. Stolt har jag låtit mig beundras och har aldrig någonsin tvekat på att jag var beundransvärd. Att jag en dag skulle gröpas ur så att alla kunde se mitt innanmäte var en tanke som aldrig slog mig. Vad skulle man in i mig att göra? Att det en dag skulle fara bilar rakt genom mig föll mig naturligtvis aldrig in. Folk har fått trampa på mig i miljoner år och det har varit som det ska. Folk har åkt utför på mina branta sidor och det har varit helt naturligt både för mig och alla mina fjällvänner. Att fjällbjörkar har trivts med mig har glatt mig. Men en dag kom en osannolikt stor maskin och röjde bort att alla mina trädvänner på en särskild yta. Men det skulle bli värre än så!
Det kom andra maskiner, stora vidunder, otäcka skrämmande. Vad skulle hända? Vad skulle hända med mig? Man borrade in konstiga grejer i min vägg. Det kändes inte bra, det var mycket skrämmande upplevelser. Det borrades djupa smala hål in i mina väggar. Långa otäcka hål och jag var skräckslagen då jag tänkte på vad som skulle kunna göras med dessa hål. Med långa stavliknande föremål petade man in någonting i hålen. Jag rös, jag bävade för framtiden, jag var rädd. Men mitt arma jag hade ju ingen talan, vem var jag att kunna protestera? Tanken föll mig in att jag skulle kunna ställa till ett ras. Ett ras som skulle visa människorna att man inte ostraffat börjar gröpa ur min storhet. Men förnuftet fick segra, för människorna som arbetade inuti mig hade med all sannolikhet bara att lyda order och varför skulle jag skada eller kanske till och med döda maktens drängar? Något annat sätt att protestera hos de styrande kunde jag inte komma på. Jag hoppades att jag skulle kunna få hjälp av människor runt omkring, människor som kanske inte tyckte om att man använde naturen på sina egna villkor, men nej, jag stod ensam och led,
Undrar om de som bor runt om här i bygden visste varför dessa hemska ingrepp i mitt inre gjordes? Förstod de vad som var meningen och avsikten med detta? När började jag själv inse vad som skulle hända, vad detta skulle mynna ut i? Tror det var den dagen den första sprängsalvan ekade i mitt innandöme och delar av mig rasade ner och forslades ut på enorma dumprar, tror det var först då jag förstod vidden av det hela, Man tog mitt innanmäte ifrån mig, för att främja människors längtan efter snabbare framkomst, människans längtan efter att kunna tjäna mer pengar. Man våldförde sig på min själ, jag fick aldrig någon chans att säga hur jag ville ha det, fick aldrig en chans att protestera, trots att mitt inre grät och blödde. Jag som alltid stått här stor och stolt, ståtlig och vacker förvandlades till ett skal för
3
att främja människans behov av att snabbt ta sig från A till B. Visst, mitt yttre ser ut som förut om man bortser från den stora fula öppningen där jag ska svälja alla fordon som rusar fram för att snabbt komma ut på andra sidan, där fordonen genom en lika ful öppning körde ut ur mig eller in i mig beroende på vart människan var på väg.
Mitt inre var sargat och förstört, vad hjälpte det då att man kom med fin cement och lade på väggarna så det blev fina jämna väggar. Fin cement som man ibland till och med målade. Man satte upp belysning i mig, varför då?? Bilarna har ju lyktor och jag själv behövde inget ljus. Jag kunde aldrig mer njuta av lugnet, mörkret och friden i mitt inre. Jag kunde aldrig mera bara vara i tystnaden i mig själv. Från och med nu var jag en allmän tillgång, alla kunde nyttja mitt inre.
Nåväl nu var skadan skedd, nu var det slut på lugnet så det enda jag kunde göra var att finna mig i mitt öde. Finna mig i att alla människor hade rätt att nyttja mitt inre. Bilar rusade in i mig från båda håll. Avgaser smutsade ner mitt inre. Buller störde mitt inre lugn. Ingeting blir någonsin som förr. Den tiden får jag bara tänka tillbaka på. Jag får försöka glädja mig åt att jag antagligen lyckliggjort mänskligheten genom att låta dem gröpa ur mitt inre.

Britt-Marie Söderberg Tegenborg
Sommaren 2019.