Vi är i Paris 1928.
Vi är i ett kalt rum.
Hon
Charlotte Perriand, 25,
inredningsarkitekt,
ligger drömmande
på en divan som höjer upp
de silkesstrumphöljda vaderna
nästan som hos gynekologen.

På fötterna har hon svarta, läckra skor
med halvhög klack.
De täcker hela foten sånär som på ett parti
mitt över vristen.
Det vänstra benet ligger över det högra.

Hon bär en ljus, veckad halvlång kjol
som gissningsvis fortsätter som
breda hängslen över hennes axlar,
en kortärmad vit blus,
ett egendesignat halssmycke
helt nära hennes hals,
med 16 mörka små glaspärlor
nedsänkta i ett ljust "skyddande" skal.

Charlotte är kortklippt och låter det svarta håret
vila på en svart , rund, "korvkudde".
Hon vänder vänstra ansiktshalvan åt åskådaren till.

Jag tror hon sover.

Hennes skugga på väggen är dubbelt så stor
som hennes egen köttsliga kropp.

Jag stryker henne över kinden
och rör mig ner åt foten till
låter ett finger, på vägen,
löpa över hennes smalben.