Din närvaro höll mig fast i ett tillstånd av förkastelse och rus.
Jag tillät mig inte ens blinka,
av rädsla att missa ett endaste ögonblick med dig.
Att jaga eller att bli jagad stod på menyn. Jag föredrog båda!
Ett äventyr utan mål i en hägring utan belöning,
drog insikten om sorg förbi som en ljuvlig sommarvind.

Hur dyrbart kunde ett ögonblick bli,
Hur långt skulle jag falla i avgrundens djup?
Inget kunde avskräcka mig från det som i slutändan skulle förgöra mig,
jag visste riskerna, men de skingrade sig likt rök,
varje gång du andades in......
Utmaningen var tagen och jag sögs in i din sfär.

Du känner av den lika mycket som jag,
den där tomheten inombords.
Den där klådan som aldrig kan bli stillad,
som skaver i din hjärna tills du inte står ut med dig själv.
Den ständiga klagan som gröper ut i din själ,
den befallande rösten som piskar dig av och an om natten,
när ditt inre skriker efter mer, mer, mer...........

Jag vet hur det känns att aldrig bli fri från kraven och sin ängslan,
då man flyr det ljus man bländar andra med,
då man dömer alla de andras brister man önskar inte tillhörde en själv.
Du är som jag, har styrkan att gömma allt det svaga,
har samma brutala tankar som driver ens begär,
så följ med mig och ta reda på vad du hade missat
om vi inte hade träffats just nu och just här......