...Och sen fanns det bara tystnaden kvar...
Ett outtalat sår blöder genom tiden som förflutit,
och lämnar mig i det som varit.
Din tystnad är inte en rofylld paus som gör en lugn,
utan likt ett osynligt skrik som ekar ut i all evighet...

Om det fanns en tystnad som jag kunde vistas i,
utan att förgöras av sorg.
En sån där förväntansfull tystnad som fanns när jag inväntade dina ord.
Inte en sån där ofrivillig som får en att ständigt undra,
varför du aldrig sagt något sedan dess..