Framför mig i skidspåret
mitt barn
vårt kärleksbarn
stretande svettig

Håret som en luddig gul badboll
sticker fram ur den sneda luvan
vanthänderna som sluter sig
som kronblad runt stavarna
inget snabbspår
men hemma i trivsellandet.

Rätt som det är säger han:
”Mamma hur kom de där fröna
i din mage dit?
när det blev jag?”
Rösten som fladdrar
som en fågelfjäder
i dagsmejan.

Jag flämtar inte till
jag får inte tunghäfta
jag bara ler lite grand
i takt med solens strålar
medan han stakar på, ett-två.

”De kom från pappas snopp
in i min snippa
så slog de rot och började växa
och en dag var du färdig
och ville ut.”

”Jaha”, svarar han
och fortsätter att staka
framåt på skidspåret
och i livet.

Vårt kärleksbarn.