Hos skolkuratorn öppnar hon sig
och säger en viktig sak
att hon inte vill gifta sig
med en 40-årig man från Irak.

Hon vill måla sina läppar
hon vill dansa och vara nära
med en kille hon älskar, Emil
en hemlighet hon knappt kan bära.

Aldrig vågar hon berätta
trots att kuratorn henne stödjer
de kommer att bli arga och besvikna
föräldrarna och hennes bröder.

Hon älskar ju också sin familj
nu är hon orolig, kan inte sitta stilla
föräldrarna som har gjort allt för henne
hon vill inte göra dem illa.

På hemvägen närmar sig några killar
och rycker av hennes sjal
”såna som du borde inte finnas”
säger de, ”du är onormal”.

Bröderna kommer till hennes försvar
och killarna ryker ihop
glåpord, svett och kepsar som flyger
både jämmer- och bifallsrop.

Så strövar hon hemåt, hon vill inte se
och inte lyssna till tjuten
hon är ändå ensam med det som ska ske
de riktigt svåra besluten.