Hon hade färdats på en rutten båt så länge, så länge. Den hade lagt till i små vikar då och då. Men, sedan bara fortsatt sin färd till synes planlöst. Hon var nu trött på irrfärder. Båten var ju en gammal dålig fiskeskuta. Den dög egentligen inte till något annat än att dra upp några eländiga sillar. Men, den mesta sillen i havet var slut.
Slut - slut! Makrillen var slut. Vitlingen var slut. Torsken var helt slut den med.
Fiskargubbarna hade dött. De vita fiskebåtarna av trä - ja, dom var ju skrotade för länge sen. Havet var nedsmutsat. Bottnarna var så gott som döda. Krabborna hade försvunnit. Likaså sjöstjärnor och sjöborrar. Tången hade vissnat.

Kvar var bara en sjösjuk sjöjungfru som kippade efter andan på båtens däck. "Jag kan inte leva utan saltvatten!" Skriker sjöjungfrun förtvivlat. "Jag dör, jag dör...!"
Men, då drar fiskkvinnan av sig sin fisk-underdel. "Jag vill inte längre vara till hälften fisk!" Nej, nu vill jag bli mänsklig kvinna! När hon dragit av sig fiskskinnet, så visade sig två välskapta, välsvarvade ben. "Ge mig en kjol!" Ropar hon nu.
Då rusar en sjöman fram till henne och ger henne en gammal säck. "Ta den här!" Säger han till henne. "Nej, för tusan! Det är ju en säck!" Men, hon tar den i brist på bättre, sätter den på sig och så börjar hon sjunga sin siren-sång. Den ljuder så klart och vackert ut över det gråblå vattnet.
"Jag dör, jag dör"...sjunger hon. Å så till slut dör hon också. Hon får en vacker begravning i alla fall. Och där hon är nu, har hon det bättre.