Svenskarna måste helt enkelt vara ett av världens mest ängsliga folk och därmed, menar jag, ett folk som lider mer än andra av tanken på att dö.

Rädslan GENOMSYRAR hela det svenska samhället, kultur- och debattklimat, konst, politik.....hela baletten. I form av ungdoms-och idoldyrkan.

Nu kommer äntligen coronan som en kanaliserande orgasm......uuuuut med rädslan ! Nu vet vi att döden finns. Det vi visste hela tiden...det vi anade hela tiden. Och därför avskydde. Nu får vi darra. Nu får vi berätta hur rädda vi alltid har varit. Gud vare tack som nu ger oss denna unika möjlighet att fejsa döden.

Att vara gammal är skit. Man ska dö. Ut med fanskapet ! Låt dom ligga och ruttna där dom dör i sin jävla ensamhet.

In med tonåringarna i Idol, Big Brother, Bonde söker, Mästarnas Mästare och allt vad de mentalsjuka programmen om tävling, framgång och ( oskyddat ) sex heter.

ATT vi inte kommer nånstans ! ATT vi inte vill lämna "odödligheten" !

Nej, vi har inte gjort oss förtjänta av den visheten. Vi har levt som slaktboskap hahaha......Gummor på 90 kallas "tjejer"......det är makabert ! Gubbar ska kunna knulla djävulen i röven ! Fy fan va grisigt !

"Jag tror inte på gud men en högre makt". Men säg då för bövelen vilken jävla makt ! Och vad är det för en gud du inte tror på ?

Jag ska säga vad jag tror på. Att jag lever och älskar och ska dö. That´s fine ! No more.

"O worm, thou art my father and my mother", ( G Ekelöf, "Den helige" ur samlingen Strountes, 1955 ).