Vi vet alla tre hur ångest låter. Vad ensamhet och ångest skapar för resonans. Vissa kvällar som ett skramlande i köket. Ett smulande i skafferiet. Ett klirrande i vinflaskor. Alla dessa ljud som strömmar ut från en och samma källa; husets hjärta, köket. Ett kök som sällan ekar av skratt. Sällan fylls av fler än tre stämmor samtidigt. Och aldrig gästats av stora glada sällskap.
Ett rum som dryper av ångest. Händelsernas centrum. Där vi nött ut varandra i kanterna till isoleringens grad.

Vi vet alla tre hur ångest ser ut. Hur ett rum så tydligt kan täckas av en enda känsla. Det är odiskade glas staplade på varann. Brödsmulor och kaksmulor om vartannat. Tomma vinflaskor med bortriven etikett. Tydliga spår av instabilitet.

Vi vet alla tre hur ångest luktar. Nybakade bullar, med en doft av ångest. Matrosen som slingrar sig i rummet och immar för fönsterrutan.
Det luktar svettig kropp och sunkiga kläder.
Sopor som fyllts till bredden. Behöver tömmas. Vem ska tömma soporna?

Vi vet alla tre hur ångest känns. Som en klibbig, fet känsla som lägger sig som en hinna över allt. Som vibrationer i luften, som tyst viskar: du duger inte till.