Jag är rädd för den som döljer sig
under askan
hon som brann i stolta lågor

tystnaden
på spinkiga ben
visar hur ska jag leva

utan åtrå utan hopp om din kärlek
jag ska leva på mandariner och vatten
flödande ljus bränner skrattet till flarn

askan ligger vit på stigen
rullar av och an innan allt skingras utan ett ljud
stillsamt

i vågor störtade jag mot dig
viss om att bli mottagen
jag förstår nu

att du inte kunde tycka om någon
som älskade så öppet
att jag äcklade dig

som en lortig barnunges skri
över hur gott det är med våfflor och hallonsylt
och hur hemskt det är när det goda inte finns längre

passionens spretiga linjer tecknar oss
vi är två små humlor på väg åt var sitt håll men ändå parallella
ingen kan sudda ut livslinjer