Som om jag fastnat i soffans tygkuddar
– De slukar mig långsamt
Så känns det
att inte kunna orka ta sig utanför dörren
trots den luriga solens strålar
– vitaktigt lockande – sköra men vassa och avslöjande,
då de knipskarpt visar var skuggorna finns, och dammet som dansar i fönsterkarmen,
det ingrodda, sedan vinterstormen

Måste lyfta mig själv ur inkapslingen av matthet
Låtsas att jag vill
Snöra på mig skorna
Och ta en promenad i våren
Vet att det blir bättre om jag bara lyckas komma ut
Om jag öppnar dörren på glänt
Och tar ett steg i solriktningen