En värld av flärd och dekadens
som sol i natt jag färdas
förutan ljus och väckessens,
förtärd till sömn att härdas,
och önskan att få vända om
till större rum, från var vi kom,
blir starkare med båren
som bär mig över våren.
Men inom hinnan halluciv
finns minne blint förinnan liv.

På vägen bakom mig jag glömt
en liten, sliten strimma
att finna denna glans jag tömt
blir svårt i dis och dimma
men längtan att få vända om
från framtiden till vägen som
jag en gång tyckts försaka
skall ta min tid tillbaka.

En egenfärd egentligen
en gång på fångnas villkor
i massors mitt, men äntligen
går vidder framför villspår.
Ur väntans tid står gläntan vid,
i bergen bakom sorlar strid
och törsten som jag tycktes tömt
drar fram från fält som döden dömt.