Längst in i mitt hus finns en frisk planta.
Vänlig och mild står den där lysande grön.
Men när du tar ett kraftigt tag blir bladen militanta,
och ett skri av smärta förvandlar hela växtmiljön.

Cellerna svartnar under din högerhand,
en dimma flödar och utbreder sig som svart krut.
Det som en gång byggts upp rasar till sand,
röken kväver det goda och alla färger suddas ut.

När inga nyanser och inget liv längre finns kvar,
formas tistlar och törn utav hat till dig.
Men något jag upptäcker när jag en extra titt tar,
handen som stryper plantan tillhör ju mig.