Av Azraels vinge buren
bortom tingens intinghet
togs jag blind på vindelturen
ovan plågornas planet,
lång var färden, lång är världen
skykulissen innelyckt,
hämtad genom hemfärdshärden
av Azraels vingeflykt.

Brunna, breda brodersvingars
lyktor lyste flyktens flax,
resta genom stjärneringars
port från Vintergatsgalax,
svart var vägen, svart belägen
mellan ringars tunnelrymd,
vid Azraels vinge trägen
mötte mig portalen skymd.

Tjugohundratalets facklor
brann omkring ett rött sigill,
gråmetalliskt motståndsschacklor
reglade portal intill,
disparata blodsgravyrer
slöt sig samman, till en skrift,
oupptäckta ouvertyrer
ljöd igenom tidens grift.

Okänt var det språk jag tydde
fram i sammelsuriskt blod,
samtidigt som nätter flydde
tusen andra återstod,
tills på porten, motståndsreglad,
sammanflöt gravyr urskild
och i blodstänk återspeglad
mötte mig min egen bild.

Varje villspårsnatt av vaka
forsade ur bojors brott
att försänkta schacklor skaka
över ödet där jag stått,
eldsutgjutna eruptioner
skar igenom portens skal,
ensamhetens explosioner
fyllde tunnlarnas kanal.

Tycktes rum för tanken tomma
väga vindlarnas miljon,
blygrå sky begynnesblomma
i en vitnad liljeton,
ur Azraels vingar brutna
föll jag ned till tid och rum,
genom tingen inneslutna
till mitt sanatorium.