Du som är en otrogen jävel. Du som inte nöjer dig med flickan vars hjärta du har i din hand. Du som ständigt söker efter mer. Vet du vad? Det är inte okej bara för att vi aldrig fysiskt har setts. Bara för att jag aldrig har gränslat dig, aldrig har hållit dina ömtåliga kulor i min hand, aldrig har kramat handen kring din hals, aldrig har drivit dig till vansinne med händer, tunga, mun, fitta, så är du inte ren. Du är sveksmutsig, njutningsfläckig.

Men det är inte bara ditt fel.

Jag gjorde det möjligt. Jag erbjöd det du sökte, vad det än var. I början var det svårt, det föll sig inte naturligt. Det kändes konstigt, men jag lärde mig. Du var generös och så svag att jag inte kunde stå emot. Det är så klart ingen ursäkt, men en nog så god förklaring.

Vad skulle din tjej säga om hon visste om alla meddelanden, alla bilder, alla videor? Hur skulle hon reagera om hon visste att du gladeligen kryper på golvet för mig, kallar mig din Gudinna? Skulle hon ha något emot att du på beställning skriver mitt namn på din kuk?

Om och om igen lyfter vi båda fram hur kul vi har haft tillsammans. Trots att det är fel, eller kanske tack vare. Jag äcklas av oss.

Men jag antar att det hedrar mig att mitt samvete en dag vaknade och satte stopp för oss. (I ärlighetens namn var det kanske inte riktigt så. Om sanningen verkligen ska fram kanske jag ströp bränsletillförseln till det destruktiva maskineri som vi var för att du inte gav mig det jag behövde och för att du fick mig att känna mig billig. Men det vore en mycket sämre story, inte sant?)

Du lämnar inte några större avtryck i mig, annat än avsmak och en liten saknad efter sättet du dyrkade mig.

Farväl.