Sedermera dog vänligenheten med ett ryck,
frustrerande och med fryst skräck för månens inträde
satt framlutande mot en enda framtidsutsikt

att kanske finna ett brustet hjärta som mottog
en finstämd sång från en utstuderad förlorare

här kunde lusten ha hämtats från en spann av krossade drömmar
men istället låg rännstenen och hånlog åt mina försök

det onda var aldrig överstigen smärtan
den liksom kliade sig in i underhuden som en växtvärk
och krossade allt ljus på sin väg

men av en socialpsykotisk anledning fann den aldrig mötet med depressionen
utan lät sig dansas ut under en våt filt

jag vet, kalla mig naiv alla världsdagar i veckan
men någonstans där i det skygga dunklet
kommer du snart krypande med såriga knän

och brister de förlösande orden som varje cell i min kropp behöver.