Att tiden spelar roll
och fryser sina minnen
är nostalgikerns mantra

för allt smektes liksom fram genom len hud
och framkallade ångesten att allt har sin ände,
och det enda kvarvarande är slagfältets ödmjuka budskap
att inget dör före hoppet

väntan är den slutgiltiga belöningen för hjärtats bortglömda slag

vi står gärna ensamma när viljan existerar,
men utom är det värsta straffet av allt

nu ser jag dig genom transparensens öga,
inser att vi hade vårt momentum i spetsen av tidens paus

låt mig bara få älska sekunden
och njuta av att du faktiskt fanns där

allt annat är bortglömt, förlorat och utslängt

men aldrig.

Du och jag