Tre jävla sekunder,
och fyra förbannade flugor
som svävade framför linserna!

Vanlig dag kunde vissa utrycka det, sådär extremt förutsägbart,
rätt jävla busslinje fem minuter försenad passerade utanför mitt frukostfönster.
Det krasade förbannat gott mellan tänderna medan dagens urtrista föda passerade obemärkt genom gomkanalen. Det är aldrig rundgång i synvillor, aldrig heller en tinnitus ur implosioner men ändå stod jag alltid som ensam överlevande i samma skitig fylla medan jag hade doppat i fel avig julgryta med överdrivet lockande könsord som vispad fetmjölk på moset, samtidigt som det exploderade ut ur alla kroppshålor.

Det gick inte en urusel morgon förbi utan att jag väntade att hon med onaniarslet passerade. Det slog mig att jag inte vet hur hon ser ut, tror hon är brunett?
Varje slaktad morgon frustade fram samma lust att ställa mig i fönsteröppning och yrolltrycka mitt ollon mot förbipasserande. Det som stoppade mig var tidurets samvete och skulden att förloras in i en värld där jag faktiskt hörde hemma.

Sidoregnet smattrade frenetiskt på min näsa och jag förundrades av min egen siluett som stod som spö på marken. Ingen jordmylla har ryckt upp så mycket skit som den plätt jag förbrukat i ett stilla sinne i ständigt kaos.

Tre jävla sekunder var det!
Det var den tiden jag hade att välja rätt väg i den labyrint andra idioter kallar för liv.
Där skulle ödet bestämmas och riktningen sättas och en annan jävla halleluja som massan kunde applådera bokstavstroende till, medan det politiskt korrekta likviderade oliktänkandes sexuella anspelningar.

Istället for kaskader av morgonmatsspya genom luftskiktet och kanonader av slöjbärande antagonister pekade utan pardon mot avskummens avbild ståendes på en ensam likgiltig gatsten, så fick jag istället förlorarens belöning direkt från ett smörgåsbord av överförfriskade livsöden som hade ändlösa kopior springandes i grupp mellan uppdiktade verkligheter.

Råkade vända bladet och fann att du kunde vara den enda
och där dog jag döden och botgöringens fritagna dilemma.

Jag är en skit och slungades mellan avföringens boningar tills jag torkades bort av toalettpapper som fullständigt reades ut.
Skulle ju bara fortsatt mitt eviga juckande mellan dina ben men råkade få ett ögonblick av kärleksorkaner som slog ut min annars så pålitliga känsloradar.

På tre sekunder valde jag riktning
och nu sitter jag här fastkedjad, inlåst och styrd
av något som andra kallar för normalt!

Hur var det med flugorna då?

Jag hade aldrig tänkt på hur mycket frihet en fluga har och jag såg plötsligt
mitt forna leverne i flugornas liv. En irriterad skit, bekymmerslös och inkletad av andras sörja,
oplanerad och förutsättningslöst liv bortom vilja att betyda och dessutom helt förbannat orädd.